Hej mitt vinterland!



Lilla grodan på väg med sin mamma till bvc för vägning och mätning.

8635 gram & 70 centimeter kärlek rakt igenom ♥

Min sommartjej ♥


Helt galet vad jag älskar mitt lilla charmtroll ♥

Och vad vi längtar efter sommaren, tänk vad skönt att slippa klä på sig tusen lager kläder varje gång man ska ut, drömma kan kan ju alltid göra :)

Korten på bordet

Bla bla bla..

Jag har verkligen tappat stinget för det här med och blogga. Eller så är det så att jag har en karl som är 15 år i sinnet och älskar att spela cs. Jag hatar hatar hatar hatar cs över allt annat på denna jord. Jag fattar inte att man kan bli SÅ beroende av ett spel?! Det går icket in..

Och så jobbar jag och när jag inte jobbar så är jag med pigan och Stina, har ju äntligen börjat komma mig ut och röra på mig! Vill verkligen ha bort dessa gravidkilon.

Plus att pigan har börjat med nån ny grej, hon kan sitta på golvet och leka och sen lägger hon sig helt plötsligt ner och drar upp högra benet och spänner hela kroppen. När man börjar leka med henne eller bara tar i henne så slutar hon. Jag har googlat och fått fram alla möjliga konstiga svar. Så var jag till bvc igår och visade upp det för våran bvc sköterska. Icket epilepsi som var min största oro, ep anfall kan man för det första inte avbryta och oftast så blir barn trötta och orkeslösa efter ett anfall. Och det blir icket pigan, hon busar som om ingenting har hänt. Bvc sköterskan trodde att det bara var nån grej som hon kommit på just nu. För hon stödjer bra på bägge benen, utvecklas som hon ska osv osv. Men oron gnager ändå i mig. Det var samma sak när hon hade det där för sig att dra in luften så att det lät som att hon inte fick nån luft och ju mer jag försökte hindra det, desto mer höll hon på hehe :p. Men så är det ju, ungarna har ju olika "tics" hela tiden. Så bvc sköterskan tyckte att vi skulle avvakta, alltså inget att oroa sig för. Och det är ju inte varje dag hon håller på såhär :p. Men det är bra att vara lite hönsigare än att bara skaka på huvudet åt allting :)

Och sen har min fysiska hälsa inte varit så god och ej heller kanske min psykiska fullt ut. Nu ni mina vänner, håll i hatten!. Allt började samma dag mamma och pappa åkte utomlands. Alla sa åt mig att jag var gravid igen. Köpte grav testen från Ica (RFSU'S) vilka är skit! Tog bägge 2 som visade negativt. Alla fortsatte tjata tills det slutade med att jag köpte ett digitalt Clearblue test och ett vanligt Clearblue. Det var ett par timmar kvar tills mamma och pappa skulle åka till flygplatsen. Äntligen kissnödig! In på toan, kissa på stickan. Enligt instruktionerna 1+ = minst vecka 3 tror jag att det var 2+ = över 3 veckor 3+= Allt över 5 veckor.  Displayen blinkade   "vänta..." och jag tänkte överlägset att nu jävlar ska dom "svart på vitt" få se att jag bara har lagt på mig lite grann. Så slutade gravtestet att blinka och visade iställe 3+. WHAT THE FUCK? Gravid. Happ.. Ågren på besök och alla sa åt mig att vad är det vi har sagt. Jag kunde inte fatta, hade ju haft en riklig blödning den 20:e augusti och haft en jääävla mensvärk på det. Visst jag hade mått lite illa och så och skämtat om lite "bubbel" i magen med mamma men inte tänkt desto mer på det. 

Mamma rådde mig att ringa kvinnokliniken följande dag och kolla upp om jag kanske haft ett missfall och om hormonerna kanske kunde vara kvar i kroppen. Ringde Evelina i panik typ och frågade henne om råd och jag är glad över att ha en vän som vågar säga rakt ut vad den tycker. Tusen tankar snurrade runt i skallen. 2 blöjbarn, vi hade precis gått igenom den mysiga men "gnälliga" spädbarnstiden, dubbla utgifter, dubbelt ansvar framförallt, samtidigt vill vi ju ge ett syskon åt Tilda. Ringde moster och frågade hur det är att ha barn så tätt inpå varandra och även där fick jag några vettiga svar att tänka på. Jag visste/vet inte hur fan jag ska kunna dela med mig av den kärleken jag ger till Tilda, är det verkligen möjligt att älska ett till barn lika mycket? Alla säger att det faller sig naturligt. Men ja.. Jag fick ju inte den där "wihooo, vi ska ha barn IGEN" känslan när gravtestet visade positivt utan herr Ågren bankade på dörren istället. Jag ville ju glädjas, jag vill ge Tilda ett syskon. Men fan.. Ekonomiskt och framförallt kärleken, jag vill ju låta Tilda vara bebis innan en "ny" ska ta plats i våran familj. Jag vill ge henne oändlig kärlek och bara till henne. La det där på is ett tag, tills vi varit till kvinnokliniken och fått svar på alla frågor.

Illamåendet kom som ett jävla brev på posten. Fick en käftsmäll rakt i ansiktet på hur det var att vara gravid igen. Tänkte att jag ska försöka hålla ut, det var ju inte så intensivt. fick tid på kvinnokliniken och fick träffa en läkare vid namn Linda Hamra som undersökte mig och konstaterade att jag hade ett pågående missfall och fick en återbesökstid för att se så att allt var ute efter 2 veckor hade gått för att jag hade lite rester kvar. Men  som visade att hinnsäcken var 6 veckor och det som fans kvar av fostret 4 + några dagar eller hur det nu var. Efter det besöket pustade jag ut, kände att jag inte behövde bekymra mig längre. Svärfar & carina var här då och det enda jag sa var att det känns konstigt att bära på nånting dött men att det hade skett naturligt var skönt, något var inte som det skulle vara med fostret och det stöttes ut. Punkt slut. 2 veckor gick och det var dags för återbesök till Linda Hamra igen. Denna gång hade hon en student med sig. Linda gjorde undersökningen och konstaterade att allt såg ut som sist och skulle avsluta med att "kika runt lite extra" så att den studerande fick se lite bättre. Mange var då och bytte blöja på Tilda så jag var alldeles ensam i rummet med dessa två. Och när hon kikar runt brister hon ut att det "tickar", vadå tickar?! Och studenten bara "aa se där tickar det ju" och dom pratade vad jag uppfattade länge med varandra och till slut vände dom skärmen mot mig. Det var ju för helskotta ett fullt levande foster i min mage! Den sprattlade med armarna och for runt som en liten groda. Och nu helt plötsligt var jag i vecka 9. Det stämde ju alltså inte nånstans med tanke på vad hon sagt första gången. Visst att dom ser otydligt och sådär, men det är ju för helvete deras jobb. Dom är utbildade till att INTE missa sånt där. Får ett "du ser chockad ut, är du det?" "NÄHÄ???! Är jag!!!??". Ville bara ner från gynstolen och bort därifrån. 

Jag var ju inställd på missfall. Så nu var det bara att fara hem IGEN och tillsammans försöka komma överens om det bästa för alla. Vi bestämde oss för abort. Vi vill vänta ett tag på nummer lillebror/syster. Återbesök IGEN för undersökning och för att svälja Mifygen (tabletten som startar aborten). Tillbaka efter typ 1 vecka, upp i gynstolen och bli undersökt av en karl. Obehagligt. Men dock den trevligaste vi träffat hittills :). Jaja, lagomt less på gynundersökningar och till slut får jag svälja Mifygen tabletten. 2 dygn efteråt får jag köra upp resterande tabletter (hemma abort) och allt kommer ut och jag göra det största misstaget ever och kollar ner när allt kommer ut. Fan vad vidrigt. Och jag är övertygad om att jag var längre gången för att säcken var så himla stor som bebis kom ut i, minst 10 cm och 5 cm bred. Men eftersom att jag var i vecka 9 ska jag komma tillbaka efter 1 vecka och göra EN TILL undersökning för att se så att allt kommit ut. Börjar käka Trionetta 28 dagen efter aborten. Min enda tanke är att dom måste tycka att jag är jävligt trevlig för att jag får springa där stup i kvarten och bresa för diverse läkare. Tack och lov för att Magnus har följt med mig på vartenda besök, jag VÄGRAR gå in i ett sånt där undersökningsrum själv. Jag hatar gynundersökningar. Hatar. jaja, återbesök igen och får träffa en Erik som verkar tro att jag är en barbara. Har aldrig varit med om brutalare undersökning. Har lust att kicka han i skallen flera gånger. Jaja, undersökningen går snabbt och det konstateras att jag har rester kvar och får en till dos med tabletter + att jag ska tillbaka på återbesök IGEN efter 10 dagar. Sväljer en Mifygen och ska efter 2 dygn sätta 4 abort piller under tungan och låta dom smälta där. Och klarar jag inte av det ska jag svälja ner dom med vatten. Ger det ett tappert försök och smälter tabletterna under tungan men det slutar med att jag sköljer ner dom. Väntar på att något ska hända. Det händer absolut ingenting. 10 dagar går och jag ska upp i gynstolen för tusonde gången, är måttligt less nu. Konstateras än engång att det är rester kvar men att denna gång så får det komma ut av sig själv för att det är så lite kvar. Och detta är inge som kan skyllas på läkarna, det är inte dom som beslutat om vilka tabletter som ska användas vid medicinsk abort osv. En medicinsk abort handlar enbart om tur, för vissa lyckas den och man har inga besvär alls efteråt och för vissa blir det som för mig. Anders Ruuth var mycket bekymrad över detta då han vill kunna säga till sina patienter att det kommer att lyckas till 100% men tyvärr..

Efter det besöket (15:e september) så är det lungt ett tag men jag böder. Käkar p-piller 2 veckor och tycker mig känna av ägglossning, 2 dagar går med samma besvär och nu börjar det göra riktigt ont. Bestämmer mig att för 3 dagen av smärta ringa till kvinnokliniken och rådfråga så att det inte är något som har med aborten att göra. Jag får komma dit samma dag och träffa Anders Ruuth och där konstateras att jag har "en imponerande mängd vätska i buken". Imponerande? Lite, mycket, lagom? Fattar ingenting och jag ligger där i chock och har slutat ta in det han säger medans Mange sitter kvar och både frågar och lyssnar. Till slut säger han att det förmodligen är en cysta som gått på och att det kan göra riktigt ont då. Frågar om jag kommer att dö? Om jag har cancer (vilket var högst osannolikt med tanke på att jag varit på så täta kontroller), om det är pga av p-pillrena och från ett otydligt svar. Men att han ändå ska prata med sin bakjour. Sagt och gjort. Allt pekar på en cysta. Vi slussas ut ur rummet till labbet. Får sitta en stund utanför och vänta och tårarna forsar, jag är livrädd! Mange försöker trösta och jag tittar på Tilda som sitter där så sött och skrattar och tänker att hon inte ska få växa upp med sin mamma. Min mamma försöker lugna mig och säga att jag inte ska måla fan på väggen. Blodproverna tas, Anders komma och pratar med mig och tröstar mig och lugnar mig med att han pratat ytterligare med sina kollegor och att det nog är en cysta som gått på. Vi kommer överrens om att han ska ringa mig om proverna visar nått. Detta är Fredag och han ringer inte, tänker att dom säkert glömt bort mig i Fredags stressen och är övertygad om att dom kommer att ringa veckan där på. Bara för att tillägga så är Anders mammas läkare som lider av nästan samma sak som mig, fast 1000 gånger värre. Så jag oroar mig för mamma, eftersom att dom inte vet vad hon har i magen och jag oroar mig för mig själv. Kan mor & dotter blir mer lika hehe? Får utskrivet Diklofenak till smärtan och för att driva ut vätskan ur buken. Diklon hjälper inte ett skit först. Och jag får bara ta 3 piller om dagen kombinerat med Alvedon. Och det är inte nog, så försöker stå ut med smärtan på dagarna och kan inte vara en bra mamma till mitt barn för att jag bara har ont hela tiden. Men till slut börjar det ge med sig och till slut är smärtan ÄNTLIGEN borta! Jag är människa igen!

Dras fortfarande efter det där med blödningar, men till slut slutar dom och jag har endast lite bruna flytningar. Men tänker att jag nog snart blir av med dom eftersom att blödningen håller på att avta. Jobbar 2 dagar och sen är jag ledig och så går jag på toa och kissar. Kommer tillbaka till datorn hemma och sitter där och tittar med Magnus och jag utbrister helt plötsligt "SHIT, där rann det till!" och kutar till toan och Mange efter. Sätter mig på toa stolen och det låter som att nått stort faller ner i toaletten och jag konstaterar snabbt att det var en blodklump men hur stor det vette fan. För blodet bokstavligen forsar ur mig. De är alldeles rött i toastolen. Jag torkar, torkar, torkar och torkar. Men jag får inte stopp på det. Ringer 1177 och Mange frågar om han ska ringa mamma och jag svarar nej att han kan vänta tills jag pratat med 1177 och att hon själv har ont och att jag inte vill besvära henne ännu mer att hon har nog och tänka på men han skiter fullständigt i vad jag säger och ringer mamma ändå och mamma som själv har svin ont i magen (dagen före hennes operation) kommer över till oss på nån sekund och 1177 tar kontakt med kvinnokliniken och jag känner att det är på väg ut ytterligare en klump (Tack och lov att jag hade kvar stoooora Tena bindor från förlossningen) och springer på toa och hinner se att den är lika stor som ett ägg i alla fall. Dom ringer upp mig från kvinnokliniken och jag får komma in omgående. Jag gråter och säger att det här är straffet för att jag gjorde abort. Mamma går över till dom med henne och Tilda (Magnus skulle bara duscha så skulle han också gå över) och jag kommer kort efter och känner när jag ska gå upp för trappen att det kommer en till klump. Denna gång hinner mamma se klumpen eftersom att jag ropar på henne för att jag har typ panik (på loppet av 10 minuter har jag blött ner 1 vanlig binda och 3 stora Tena bindor).

Jaja upp på NUS och får komma in till överläkare Ingrid (som varit med och ordinerat mamma operation, så lite komiskt är det ju också att mamma dagen innan operation kommer dit med sin dotter haha). Ingrid konstaterar att vätskan i buken i princip är borta, dte finns kvar lite men lite måste kroppen ha som smörjmedel också. Finns lite rester kvar men det verkar som att kroppen skött det mesta själv. Får förklarat för mig att jag ska byta p-medel. Trionetta är bra. Men eftersom att det är olika styrka i tabletterna så är det inte bra om man råkar glömma tabletter speciellt i början och sen tar dom när man tar nästa tablett som det även står i bipacksedelen så vet inte kroppen hur den ska reagera med ägglossning och allt. Och då kan kroppen bilda cystor istället. Detta var väldigt kort förklarat, var mycket mer invecklat men kommer ej ihåg allt.. Så jag får byta till Yaz och får Citodon utskrivet mot mina mensvärkar. Och sen dess har jag inte haft nå besvär, peppar peppar..! Och detta var för 3 veckor sen. Såfrån den 20:e augusti till för 3 veckor sen ahr jag dragits med detta..

Jag har fasiken inte mått dåligt psykiskt eller så på grund av att vi valde abort. Däremot så blev det väldigt tungt när karusellen blev så lång, har mångra gånger ångrat mitt beslut på grund av att det blev så komplicerat. Jag hade bara velat göra det och sen direkt vara klar. Slippa tusen återbesök och allt det där. Jag är helt övertygad om att detta har varit guds sätt att straffa mig på grund av att jag gjorde abort. Aldrig mer en abort, no matter what!

Jag kan bara säga en sak, gör ALDRIG en medicinsk abort. Jag har nu fått erfara både kirurgisk och medicinsk abort. Av den kirurgiska var det som att gå från tandläkaren efteråt, knappt nå blödningar eller nått. Och med medicinsk har det varit problem från början. Och jag skrev detta inlägg för att jag vill att andra ska slippa gå igenom samma helvete som mig. Så vad ni än gör, om ni nån gång tvingas ta ett sånt här tufft beslut. Gör kirurgisk abort!

Nåja, efter detta så har jag lärt mig att ta vara på tiden bättre. Så all min lediga tid har verkligen gått åt till Tilda, jag vill inte vara utan henne för en sekund ens! Jag älskar dig mitt hjärtegryn ♥

Jaja, har ni läst er ända hit så har ni gjort det bra!

11 månader!


Idag blir pigan 11 månader. Jag känner typ sorg. Jag vill INTE att hon ska växa såhär snabbt, alla har alltid sagt att man ska ta tillvara på spädbarns/baby tiden för att den försvinner så snabbt. Men jag hade ALDRIG kunnat gissa att det skulle gå SÅHÄR fort :/. Känner sorg för att jag knappt kommer ihåg hur liten hon var, när jag tittar på foton från det att hon var nykläckt så ser jag ju hur liten hon var. Men jaa.. Från huvud till rumpa var hon lika lång som det är från mina fingertoppar ner till armbågen och benen var som små kyckling ben. Alldeles små. Ååh vad töntig jag är! Men jag vill ju bara att det ska gå lite saktare :p..

Fuck vad jag hatar blogg.se.. Försöker ladda upp en bild men som vanligt krånglar det ju, gaah!

Happy

Var in på en blogg och läste och jag blir så jävla glad för att just han av mina gamla kompisar har ryckt upp sig, är så löjligt glad för hans/deras skull! Tur att han tog sitt förnuft till fånga och kom in på bättre banor som har tagit han dit han är idag :).

Pratar lite i gåtor men det finns en som förstår ;). För övrigt så händer det ganska mycket just nu faktiskt. Pigan är mer vild än tam. Jag förstår inte vars hon får all sin energi ifrån? Hon charmar alla som kommer i hennes väg :). Men roligast just nu är att hon verkligen har börjat bli sin egen. Hon visar klart och tydligt nät hon inte vill något, till exempel vara i famnen då ålar hon sig nerför benen på en samtidigt som hon skriker/gnäller :p. Hon går med hjälp av stöd mot möbler och diverse saker. Fast det har hon säkert gjort i 3-4 veckor nu bara det att jag har glömt att anteckna det! Men jag tänker inte på att skriva ner det i hennes första året bok när hon gör något nytt utan istället blir jag som paralyserad och tittar faschinerat på henne när hon visar sina nya färdigheter. Kan inte förstå dom människorna som tycker att det är jobbigt att deras barn springer/kryper omkring överallt. Visst fan är det väl krävande och det tar på krafterna när man hela tiden måste ligga snäppet före och vara snabbare än dom. Men det är ändå kul att se dom bli en egen individ. Det händer så fruktansvärt mycket just nu, hon pratar mer och mer och busar med medvetet med en. Nej, det är verkligen kul att se och jag önskar att den här småbarnstiden hade kunnat vara för evigt!

Nu började magen kurra så ska käka lite kycklingsallad och spela lite spel på facebook :)
RSS 2.0