Ödet?



Försökte alldeles nyss läsa vimmelmammans blogg men det går icke. Hon är väl i princip friskförklarad från sin cancer men i alla fall! Det är inte det att jag inte kan ta till mig andra människors, vad ska jag säga? Öden? Utan det är bara det att jag mår så fruktansvärt dåligt av att läsa om en person som är mamma till en 6åring som kanske får leva vidare om cancern tillåter henne att göra det. Jag börjar inbilla mig att "hojja, tänk om jag har cancer eller Tilda!". Och så googlar jag och läser om olika symptom. Trötthet, illamående, ont i vissa kroppsdelar osv osv. Och tankarna fortsätter spinna på "är det därför Tilda gråter ibland när jag lyfter upp henne?" "är det därför det är si och så ibland". Såklart inte Emelie! Förmodligen så gråter hon för att jag precis lyft upp henne från gungan i lekparken. Och så googlar jag lite till och kan till slut konstatera att, "nä Tilda är vare sig onormalt trött, börjar inte gråta när man rör vid henne eller en viss kroppsdel osv osv". Dumma internet! Jag klarar inte av att läsa bloggar om olika sjukdomar eller se på tv program som handlar om olika hemskheter, för jag inbillar mig precis allt möjligt. Jag tänker alltid det värsta om allt. Vet inte riktigt vars jag vill komma med detta, mer än att jag inte klarar av att läsa om hemskheter för att jag alltid inbillar att det ska hända mig eller mina närstående. Och det är inte för att vara egoistisk, utan det är nog bara ganska naturligt att känna så? Eller? Som sagt, vet inte vars jag vill komma med det här. Jag lider med alla som får gå krokiga vägar och jag önskar dom allt gott i världen!

Jag vill så gärna tro på ödet. Jag säger alltid att ödet har fört mig dit vars jag är idag, därför så ångrar jag inga val jag gjort i livet. Men samtidigt så vill jag inte tro på ödet när något så fruktansvärt händer som att någon får en obotlig sjukdom eller förlorar ett barn. Det är ju lätt och säga till någon som vunnit en miljon på Lotto "Det var meningen, grattis!" och ge en klapp på axeln. Men man kan ju för tusan inte säga till någon som förlorat sitt barn "jag beklagar sorgen, men tyvärr så var det meningen". Ändå så vill jag så gärna tro på ödet, att vi alla har en utstakad väg som bara just ödet vet vägen på. Samtidigt så tror jag att dom människorna som får en tuff väg att gå är människor som någon högre makt har "utsett" till att dom kan klara av hemskheter. Exempelvis brukar man ju säga att handikappade barn bara kommer till familjer som klarar av det.

Ja, ni ser ju hur djup och ledsen jag blir av att läsa om andra människors hemska öden. Och som sagt. Vet som inte vars jag vill komma med detta. Det var nog bara tankar från mitt huvud.. Jag lider med alla som får gå igenom sådana saker. Om det finns nån högre makt dör uppe så vill jag att den utplånar all orättvisa i världen.

När jag googlade efter en passande bild till det här inlägget så hittade jag det här på en blogg, precis så tänker jag också. Och det är nog det jag vill ha sagt med det här inlägget;

"Ibland kan man behöva bli påmind, å ibland kan man behöva en förklaring, men oftast händer nog saker som förändrar allt, utan att man ens vet att de faktiskt händer. Det kan vara stora, jobbiga saker - som sjukdomar som upptäcks å inte lämnar nåt åt någon att göra - eller små, till synes obetydliga saker - som att man tog en annan väg hem å kanske inte missade nånting alls. Oavsett vad, tänker jag att det där Ödet måste ha ett himla spännande jobb.

Jag har dock inte riktigt bestämt mig än; om huruvida jag själv bestämmer mitt eget öde, eller om det för länge sen är bestämt åt mig. Kanske är det lite av båda. Mina medvetna val är ju bara mina, fast allt såntdär som jag inte valt - men som händer ändå - måste ju finnas en anledning till. Eller? Jag vill tro det. Att allt som händer har en mening, även om jag stundtals tycker att de suger å många gånger kanske aldrig ens begriper varför. Jag vill tro, för alternativet - att det bara är upp till mig å att ett litet steg på fel håll kan göra skillnaden på allt - är lite för stort å omtumlande att greppa."

Seeeeeeegt

Veckan som gått har gått fort, först 2 dagar med nattjobb, 1 dag till att göra blöjtårta (samma dag som jag jobbade sista natten), 1 dag med träning & solning med Linda och sen umgänge med henne och Frida på kvällen. Riktigt nice :) Och igår så jobbade jag eftermiddag vilket var otroligt segt. Herreminje, ett tag så trodde jag på fullaste allvar att tiden stannat. Ögonen sved av kattfan och huvudet vägde bly trots tappra försök att hinka i mig kaffe. Men till slut så kom Frida för att byta av mig och jag fick fara hem och somnade sött klockan 1 efter några cigg med Marie och lite surr. Och vaknade med hjärtat i halsgropen imorse och tänkte, snäääälla låt inte klockan vara efter 11. Vände försiktigt på mobilen och såg att klockan var 9.30 så jag hade inte ens försovit mig. Så jag kunde göra mig i ordning i lugn och ro tills jag fick springa till bussen. Och nu då, ja nu sitter jag på mitt otroligt långsamma jobb igen. Ja, det blir pengar. Men liiite mer kunde det väl hända här i alla fall? Har avklarart både lunch & mellis, städat, varit med soporna, försökt få med min brukare på promenad och nu sitter jag bara och räknar minuterna tills jag får gå hem. 1 timme och 52 minuter tills jag slutar.

Ikväll vankas det tydligen utgång, eventuellt. Kan ju bli nice om det är lika varmt och skönt som igårkväll :). Men vi får se vad som händer och sker, blir det inte utgång så har jag i alla fall lust att hitta på nått kul. Riktigt tråkigt att bara sitta hemma en lördagskväll.

Aja, nu ska jag ta en cigg och efter det gå till kiosken och köpa nått ätbart.

Bye bye!

En olidlig saknad!

Saknar mitt lilla troll så obeskrivligt mycket, en del i mig skriker hela tiden efter min lilla prinsessa. Huvudet känns tungt och jag tänker på henne exakt hela tiden. Jag ser framför mig hur hon ligger i sin säng sådär ihop kurad som en liten boll på sidan med händerna mot bröstet och har sparkat bort täcket med tutten i munnen eller just utanför och så putar hon med munnen sådär sött och har den lite halvt öppen. Ååh underbara unge! Idag när jag vaknade så var min första tanke, shit vad länge pigan har sovit. Och sen slog det mig, just det.. Så när jag och Marie var på stan idag så skulle vi givetvis till alla barnavdelningar på alla affärer för att söka efter diverse "ingredienser" till blöjtårtan och vad finns inte på barnavdelningen om inte barn? Jo precis, barn! Kändes som att alla Umeås föräldrar plus barn var ute och gjorde stan idag. Såg barnvagnar överallt och reagerade på barnskrik som kom lite här och var. Men inget barn är lika söt som min prinsessa ♥. Herremingud vad jag saknar min alldeles egna (okej, Manges också) lilla piga. Jag kommer aldrig klara det här, måste till Gälka tidigare. Och så är det bara!

Saknar med hela min kropp och mitt hjärta (och då syftar jag självklart på Tilda haha) ♥

Semester?

Är även hemkommen från Gällivare idag, utan min piga. Att lämna henne där var det hemskaste jag gjort i hela mitt liv. Tårarna rann och jag ville bara ta upp telefonen och typ säga upp mig på stående fot. Jag skulle aldrig någonsin kunna ha delad vårdnad. Definitivt inte 2 veckor åt gången. Never ever in my life.

Och alla bara, "se det som en semester, njuuut!" men riktigt så kan jag inte se på saken. Jag är van att ha Tilda 24/7 och tycker inte att det är jobbigt att ha med henne nånstans. Jag vet att jag får hålla koll på henne extra mycket om jag väljer att ta med henne till ställen där hon måste vara tyst och stilla. Det är mitt eget val att klassa henne som "jobbig", skulle aldrig någonsin ta dom orden i min mun när det gäller det dyrbaraste jag har. Oavsett vad hon gör och vad hon än ställer till med så är det aldrig jobbigt för mig. Visst, jag kan tycka att det är jobbigt för min egen del att till exempel inte få sovmorgon ibland. Jag kan få gråa hår när hon testar allting till bristningsgränsen och jag kan säga åt henne på skarpen. Men fortfarande så tycker jag inte att hon är jobbig. Samma om jag väljer att ta med henne till pizzan, då vet jag att det blir mycket springade efter henne och att man få hålla koll exakt hela tiden. Men det är också en situation som jag själv väljer att sätta mig och henne i. Hon väljer inte själv att följa med till pizzan och då får jag stå för det också. Men så nä, jag tycker inte att Tilda är jobbig på något sätt alls. Jag kan inte ens tänka tanken på att någonsin kläcka ur mig så dumt som att "min unge är så jobbig blahiblaha". Får typ dåligt samvete av att bara känna på orden Tilda och jobbig i samma mening. Skulle aldrig någonsin ta dom orden i min mun 

Inte när hon skriker och gapar, river och slåss, trotsar, klättrar på allt som går att klättras på, stoppar allt i munnen, tar saker hon inte får ta osv osv. Jag tycker snarare att det är ganska faschinernade att se henne testa gränser. Hon förstår när hon gjort fel och om hon kastar något på golvet så ber jag henne att plocka upp det. Som till exempel, kastar hon min mobil i golvet så får hon plocka upp delarna åt mig. Hon brukar vara så söt och försöka pussla ihop den igen men det behöver hon inte brukar säga att "lilla hjärtat du är jätteduktig, men det räcker att du plockar upp delarna. Resten kan mamma fixa :)". Eller om hon kissat eller spillt något på golvet så försöker hon febrilt torka upp det, men det brukar hon aldrig behöva göra och jag har aldrig bett henne göra det. Självklart brukar jag säga att "men hjärtat vad duktig du är men mamma kan torka upp det där". Bara om hon spillt något på bordet brukar jag ge henne en servett och låta henne torka om hon vill men hon vill väl försöka vara duktig :). Sånna spill och kissolyckor eller olyckor överlag skulle jag aldrig nånsin bli upprörd på henne över för olyckor händer alla. Men oavsett vad så tycker jag att sånna situationer som sagt är väldigt faschinerande och se och jag blir alltid lika chockad när jag "kommer på" henne med att göra sånna där storbarns grejer. Man märker snabbt vars dom får allting ifrån :) 

Nåja, kort och gott. Jag tycker inte att nånting är jobbigt med Tilda. Jag (eller andra som är med henne) väljer själva vilka situationer man sätter sig i och då får man också vara beredd att hålla extra mycket koll. Ända sen Tilda var lill liten så har jag tagit med henne överallt. Så jag tycker som sagt att det inte är jobbigt att ha med henne nånstans för att jag är så van att ha med henne. Det känns snarare tomt när jag inte har henne med mig. Jag kom till exempel på mig själv idag med att sitta och reka farliga ställen för Tilda på tåget. Som om jag tar med henne på en affär och släpper ner henne på golvet så tittar jag som en radar omkring mig och ser att DIT kommer hon att springa illa kvickt och mycket riktigt, snabbare än blixten är hon där och lilla morsan har hon hack i häl på engång. Hur som helst så kan man inte förvänta sig att ett 20 månaders barn ska kunna allt. Barn ska få vara barn och det är vi vuxna som ska styra dom i livet. Dom ska inte behöva vara mer kloka än vad dom egentligen behöver vara! Kort och gott var det ju.. Nä, kommer inte se detta som en semster eller njuta av att "äntligen få sova" snarare kommer jag få panik och åka till Gve i all hast för att hämta hem min unge. Samtidigt så vet jag att hon och hennes pappa behöver detta. Äntligen så kanske han också förstår att allt kräver en massa planering och då är han ändå inte helt ensam eftersom att Emilia är hemma och hjälper till om det behövs. Men i alla fall så är det här nyttigt för pappa-dotter relationen.

Helst av allt skulle jag vela gå hemma med föräldrapenning resten av livet och bara låta Tilda gå några timmar på dagis, eller njae inte riktigt. Men typ. Ni fattar :p

Saknar min piga så oerhört mycket redan och det har inte ens gått 12 timmar ännu ♥

Kära höst, du är INTE välkommen än!

Jag får höstpanik. Det regnar ute. Skolorna har börjat. Termometern börjar visa grader under 15-20 plus, inte okej. Man kan inte strutta omkring i linne, leggings och ballerina skor längre. Hjääälp!

Så kära höst -nej, du är inte välkommen än. Inte förens du gett mig minst 2 veckor med 20 plusgrader och sol. Deal?!

Helt seriöst jag har panik. Inte nån höstdepression utan mer att sommaren snart är över. följande 3 månader innehåller bara en massa mörker och snö och det är inte heller okej. Inte nånstans. Det är mörkt när man lägger sig, det är mörkt när man vaknar, det kommer en kort stund med ljus på dan och sen är det mörkt igen. Det jag vill ha sagt är att jag måste utomland omg. Jag klarar inte av Sverige vintertid. Det finns inte en positiv sak med vintern förutom våren, för då är sommaren på väg. Det är hemskt!! Så ja, nu ska jag kolla på utlandsresor. jag måste få komma till solen och bli brun och få må gott. Thats it!

Tillbaka

Står inför ett lätt men ändå svårt och jobbigt val, nämligen att flytta tillbaka till Gällivare. Jag trivdes inte alls så där överträffligt med att bo där sist. Men det är fasiken inte lätt att vara (enastående) ensamstående alla gånger. Jag har testat på detta i ett halvår nu och jag känner att näe. Minsta lilla jag ska göra kräver planering, vill jag träna en dag så måste jag veta tid för det dagen innan och fixa barnvakt eller passa på medans pigan är på dagis, vill jag gå ut så måste det också planeras (visst kan spontana utgångar funka ibland, men man kan ju heller inte räkna med att möjliga barnvakter ställer in deras planer pga mina), om jag ska göra en sån enkel sak som att tvätta måste jag försöka göra det på dan när Tilda är på dagis och jag är ledig och vill helst inte ta med en 1,5 åring till tvättis som absolut inte vill sitta still och helst stoppar tvättmedels rester i munnen, ska jag städa så måste jag klämma in det när Tilda sover eller också där när hon är på dagis så jag får göra det i lugn och ro, vill jag gå ut på en promenad med Ozzy måste jag hinna med det mellan efter att vi har ätit middagen och se till att vara hemma före 19.30 så att hon inte somnar i vagnen. Vill jag ha sovmorgon en dag när jag bara känner "faan vad trött jag är, idag vill jag sova" så går det inte. Ja, ni förstår vars jag vill komma. Allt kräver en sån otrolig planering!

Men jag vill även kunna vara Emelie ibland som får komma ut och träffa kompisar, om så bara över en fika. Utan att behöva vara 100% fokuserad på vad pigan gör och vars hon är och springer omkring. Jag vill kunna gå ut på en promenad för mig själv och bara få rensa hjärnan lite grann. Ja, men ni hajjar

Missförstå mig rätt, tycker absolut inte att det är jobbigt på något sätt med Tilda. Men jag vill inte bara göra "tråkiga" måste saker med henne på mina lediga dagar, som att tvätta städa diska plocka här hemma osv osv. Jag tycker inte att det är sjysst mot henne att låta henne sitta blickstilla i en tvättstuga en hel eftermiddag i princip, hon tycker heller inte att det är kul. Eller låta henne sitta inne bara för att jag har en massa måsten. Jag vill heller inet behöva lämna henne på dagis på min lediga dag för att jag ska kunna greja med alla måsten. Jag vill ju hellre vara med henne. På mina lediga dagar vill jag hitta på saker med henne, vara ute i lekparken, fara på lekland, fara på stan och typ äta mjukglass och gå till nån lekpark, fara och bada, gå och bada hunden som hon älskar osv osv. Jag njöt så fruktansvärt förra veckan när vi satt tillsammans i lekparken och grävde i sandlådan. Jag tittade på henne och förundrades över hur stor hon blivit och imponerades över hur duktig hon var som klappade med spaden på sanden i hinken innan vi skulle vända den. Imponerades över att hon ställde sig upp och tog min hand och visade mig till gungan att hon ville gunga för att sen ta min hand igen och gå till rutschkanan och visa mig att jag skulle stå där och titta på och så knallade hon upp själv för trappen och åkte ner för kanan om och om och om igen. Imponerades över sånna där saker som bara en mamma kan bli sååå fruktansvärt stolt över. Men även då, fick jag slita henne från sandlådan och bråka med henne för att hon skulle följa med till tvättis.

Kort och gott, jag vill kunna vara Emelie ibland också. Ännu mer vill jag vara en perfekt mamma som inte missar ett ögonblick av Tildas utveckling. Jag vill vara en aktiv mamma som hittar på saker med min dotter och ger henne en uppväxt att minnas. Jag vill inte vara den mamman som bara jobbade och hade en massa måsten, hela tiden. Jag skulle grina blod om jag missade en "första gång" med Tilda för att jag vill vara närvarande varenda liten sekund. När Tilda är sörret och frågar "mamma, när badade jag i havet för allra första gången?" så vill jag kunna svara "i Juni år 2011". Jag skulle nog inte alls känna mig bra om jag svarade ett fjuttigt "jag vet inte, för jag var inte med då". Självklart glömmer man många saker snabbt. Kommer till exempel inte ihåg exakt datum när hon började krypa eller sitta. Men jag vet i alla fall vilka månader det var.

Jag vill helt enkelt kunna vara jag, samtidigt som jag vill vara en närvarande mamma.

Tyvärr är inte det lika enkelt när man är ensamstående. Ja, jag och Magnus har haft det trassligt. Ja, jag har fått tjata för att få sovmorgon. Ja, jag har fått tjata på han för att byta blöja ibland. Ja, jag har fått tjata på han att göra diverse andra saker. Men hur jag än vrider och vänder på det så är det fan så mycket enklare att ha någon än att inte ha någon alls. Och ja, jag kommer att prata med Magnus om en hel del saker som han får ändra på om vi ska bo tillsammans igen. Och han har säkert en hel del som han vill att jag ska ändra på för jag är heller inte perfekt.

Detta är himla krångligt och inte ett lätt val. Jag vill inte flytta härifrån pga av klimatet och för att jag har mina föräldrar här som fullkomligt älskar Tilda. Dom var med när hon föddes och dom har sett varenda steg av hennes utveckling och jag vill inte att det på något sätt ska ändras. Och det handlar inte om att klippa navelsträngen eller så, det handlar om att jag vill att dom ska kunna ha samma fina band till varandra i alla fall trots 50 mils avstånd. Jag vill inte att det ska ebba ut i sanden och att Tilda ska bli helt förvirrad när man nämner mommo, moffa och mobbo. Än så länge vet jag inte vars eller hur mycket jag kommer att jobba men jag vet att jag kommer att försöka åka ner hit så ofta som möjligt och speciellt under sommaren för att jag vill att Tilda ska få uppleva riktiga somrar och inte bara nått mellanting mellan höst, vår och sommar. Och jag hoppas att mina föräldrar kommer och hälsar på också. Min bror vet jag ganska säkert att jag kommer ha där i princip varenda lov, längre än så klarar han inte av att vara utan syrran ;).

Och sen så saknar jag mina vänner så otroligt mycket, som 21 åring är det inte meningen att man bara ska se hemmets 4 väggar.

Jaja, nu kom Magnus och dom så nu måste jag avrunda för nu blev jag okoncentrerad. Men som ni förstår så står jag inför ett inte så lätt val :/..

Puss & Kram

Galen!


Alltså man kan ju bli galen för mindre.. Fick typ 5900 i lön den här månaden och tyckte att det var vääääldigt lite och idag så upptäcker jag att min chef missat att betala ut semesterersättningen. Kul va? Riktigt jävla kul. Not. Och när jag ringer upp henne och berättar det "lilla" misstaget så svarar hon bara att hon ska se hur många dagar jag har kvar för att det har varit lite strul med hur mycket jag jobbat osv osv. Men att den betalas ut på nästa lön. Men wtf, hade ju typ behövt det nu! Aja, tur att jag har lite besparingar att ta ifrån iaf men det är ju aldrig kul att behöva ta från sparade pengar. Skit och pannkaka.

På tal om ingenting så måste jag ta fingrarna ur och föra över bilder från Kims dator till min usb sticka så att jag kan framkalla lite och lägga upp här på bloggen. Det ekar ju liksom tomt här på bilder :p. Sen tänkte jag ta mig tid och ork och pilla ihop en ny bloggdesign. Men det får bli en annan dag.

Nu ska jag kika runt på lite allt möjligt och hoppas att min kära dotter somnar snart..

Älskade underbara unge ♥

RSS 2.0