Ödet?



Försökte alldeles nyss läsa vimmelmammans blogg men det går icke. Hon är väl i princip friskförklarad från sin cancer men i alla fall! Det är inte det att jag inte kan ta till mig andra människors, vad ska jag säga? Öden? Utan det är bara det att jag mår så fruktansvärt dåligt av att läsa om en person som är mamma till en 6åring som kanske får leva vidare om cancern tillåter henne att göra det. Jag börjar inbilla mig att "hojja, tänk om jag har cancer eller Tilda!". Och så googlar jag och läser om olika symptom. Trötthet, illamående, ont i vissa kroppsdelar osv osv. Och tankarna fortsätter spinna på "är det därför Tilda gråter ibland när jag lyfter upp henne?" "är det därför det är si och så ibland". Såklart inte Emelie! Förmodligen så gråter hon för att jag precis lyft upp henne från gungan i lekparken. Och så googlar jag lite till och kan till slut konstatera att, "nä Tilda är vare sig onormalt trött, börjar inte gråta när man rör vid henne eller en viss kroppsdel osv osv". Dumma internet! Jag klarar inte av att läsa bloggar om olika sjukdomar eller se på tv program som handlar om olika hemskheter, för jag inbillar mig precis allt möjligt. Jag tänker alltid det värsta om allt. Vet inte riktigt vars jag vill komma med detta, mer än att jag inte klarar av att läsa om hemskheter för att jag alltid inbillar att det ska hända mig eller mina närstående. Och det är inte för att vara egoistisk, utan det är nog bara ganska naturligt att känna så? Eller? Som sagt, vet inte vars jag vill komma med det här. Jag lider med alla som får gå krokiga vägar och jag önskar dom allt gott i världen!

Jag vill så gärna tro på ödet. Jag säger alltid att ödet har fört mig dit vars jag är idag, därför så ångrar jag inga val jag gjort i livet. Men samtidigt så vill jag inte tro på ödet när något så fruktansvärt händer som att någon får en obotlig sjukdom eller förlorar ett barn. Det är ju lätt och säga till någon som vunnit en miljon på Lotto "Det var meningen, grattis!" och ge en klapp på axeln. Men man kan ju för tusan inte säga till någon som förlorat sitt barn "jag beklagar sorgen, men tyvärr så var det meningen". Ändå så vill jag så gärna tro på ödet, att vi alla har en utstakad väg som bara just ödet vet vägen på. Samtidigt så tror jag att dom människorna som får en tuff väg att gå är människor som någon högre makt har "utsett" till att dom kan klara av hemskheter. Exempelvis brukar man ju säga att handikappade barn bara kommer till familjer som klarar av det.

Ja, ni ser ju hur djup och ledsen jag blir av att läsa om andra människors hemska öden. Och som sagt. Vet som inte vars jag vill komma med detta. Det var nog bara tankar från mitt huvud.. Jag lider med alla som får gå igenom sådana saker. Om det finns nån högre makt dör uppe så vill jag att den utplånar all orättvisa i världen.

När jag googlade efter en passande bild till det här inlägget så hittade jag det här på en blogg, precis så tänker jag också. Och det är nog det jag vill ha sagt med det här inlägget;

"Ibland kan man behöva bli påmind, å ibland kan man behöva en förklaring, men oftast händer nog saker som förändrar allt, utan att man ens vet att de faktiskt händer. Det kan vara stora, jobbiga saker - som sjukdomar som upptäcks å inte lämnar nåt åt någon att göra - eller små, till synes obetydliga saker - som att man tog en annan väg hem å kanske inte missade nånting alls. Oavsett vad, tänker jag att det där Ödet måste ha ett himla spännande jobb.

Jag har dock inte riktigt bestämt mig än; om huruvida jag själv bestämmer mitt eget öde, eller om det för länge sen är bestämt åt mig. Kanske är det lite av båda. Mina medvetna val är ju bara mina, fast allt såntdär som jag inte valt - men som händer ändå - måste ju finnas en anledning till. Eller? Jag vill tro det. Att allt som händer har en mening, även om jag stundtals tycker att de suger å många gånger kanske aldrig ens begriper varför. Jag vill tro, för alternativet - att det bara är upp till mig å att ett litet steg på fel håll kan göra skillnaden på allt - är lite för stort å omtumlande att greppa."



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0